Litauen

• Framme i Riga / Lettland, vid halv 12 kör vi av båten, vi åker mot gränsen till Litauen. Trötta och ont i kroppen,stannade vi en bit in i Litauen för lunch paus på ett trevligt ställe längs med vägen.
• Arturas vår kära vän och tolk spelade i bilen från Skärblacka tills vi var framme techno, detta är inget vi tycker om i musikväg. Men nu efter alla timmars resa börjar det nästan bli bra....
• Efter ca 30 mil närmar vi oss regionen Jurbarkas det har då tagit oss 5 timmar och jag börjar koppla av att vi inte har blivit stoppade av gräns polisen. Arturas känns tyst och spänd när vi svänger av vägen till en raksträcka. På vår vänstra sida sträcker sig floden Nemunas, Arturas tittar på telefon som slår om till ryskt nät och meddelar för oss att det är Ryssland på andra sidan floden som vi ser. Här ser vi flera polis jeepar som dyker upp från olika håll. Ingen stoppar oss, och när poliserna försvinner pustar Arturas ut. Vi får då höra att på denna väg är det rena bandidos land, som Arturas uttrycker sig. Det smugglas mycket sprit och cigaretter från ryssland,och att den sträckan är bland de värsta ställena i hela Litauen.

Tack att jag inte fick veta det innan vi körde in här, tänker jag stilla för mig själv medans vi får höra dena ena berättelsen efter den andra.

• Arturas ringer sedan upp polis chefen i Jurbarkas och frågar vart och när hans område/region börjar,  när vi sedan passerar rätt skylt så säjer han. -Så nu är allt lugnt och ökar hastigheten på bussen. 
• Polischefen ringer upp igen och frågar när vi kommer, han säjer att de väntar och att de har varit på plats i 1½ timme.

Spänningen ökar och Leffa och jag pratar med varandra om vad vi tror väntar oss och hur det känns nu precis innan vi når fram. Det visar sig sedan nu efter resan hit, att inget av vad vi trodde och kände stämde in på det vi fick uppleva. Vi står båda fast vid att det största som hänt oss är när våra barn föddes, (självklart) men sedan kommer detta möte med barnhemmet. Mer om det och bilder kommer snart!