Litauen

Klockan ringer tidigt på morgonen för att vi ska hinna ducha och göra oss i ordning.
Det värker i varje kroppsdel, ansiktet är svullet och på armarna har jag och Ellinor fått (brännmärken från underlaget.) Tänk att det ska vara så svårt med sömn när man inte har sin egna säng...

Det har under natten varit tyst och lugnt, jag vet inte om jag skrev det tidigare men innan vi gjorde kväller så sa polischfen åt oss att vi inte kunde stå parkerade på P platsen, pga att vår bil då syntes från "stora vägen".
Vi fick flytta bilen och ställa den längs med rabatten och vårat sovrumsfönster.
Vi fick senare veta att polischefen ringt tidigt på morgonen till Arturas för att fråga om vår bil stod kvar...
Sådan information är skönt att man inte får veta innan man går till sängs, hade nog inte sovit då utan legat och oroat mig för allt möjligt...

Presidenten dyker snart upp och det visar sig att kökspersonalen redan har dukat upp och fixat i ordning till oss.
På bordet stod vitkålssallad, bröd, sill,
när vi satt oss till bords kom köks ansvarige in till oss med varsin tallrik där två stora pannkakor
fyllda med keso låg, som topping var det jordgubbsyoghurt.
Det doftade juvligt, tyvärr kunde jag inte äta pga min allergi.

Jag har försökt att dölja och slinka undan med min allergi in i det längsta. Men nu gick det inte längre,
man känner sig otrevlig när man måste säja nej åt det fina/goda de gör för oss.
Man ser en förtvivlan och direkt ska de göra något annat för att jag ska må bra. De skäms att de inte kan ta fram ny mat och gör allt för det ska vara bättre än bra.
Detta är jobbigt för mig då jag skäms i min tur att jag inte kan äta, det känns som att man är otacksam....
Fast det inte alls är så!

Hur som helst, när alla ätit upp väntade så äntligen en rundvandring.
Algimantas frågade vart vi önskade att gå. Ellinor svarade snabbast,
-Till Gabi och småbarnen säjer hon högt med ett leende som sträcker sig från ena öronsnibben till den andra!

Så vi steg alla in till de små barnen på deras våning och familj.

Familjens kök! (Varje familj har sitt egna lilla kök, här finns även tvättmaskin)
Industri/Storköket lagar middagen till alla familjer, övriga måltider tillagas i respektive familj.

Frukost äts för fullt, välling, gröt, smörgås och mjölk var vad vi kunde se som fanns på borden.


När barnen ätit upp sin frukost så lekte vi lite och filmade lite på avdelningen. 
Det var en liten pojke som inte mådde så bra, han blev ledsen och kröp ihop som en boll. Föreståndaren såg detta innan jag märkte något och var snabbt på plats och tog honom i famnen, bort från rummet. 
Det kändes som att detta berodde på att vi gick omkring hos dem och störde tryggheten. 
Vi ska inte glömma att flera av barnen blir på detta sätt faktiskt utvalda och adopteras till nya familjer.
Vi kände att vi inte ville vara kvar någon längre stund.
När vi tackade för oss och skulle gå ut från familjens våning kom en av små flickorna springande.
Hon höll då i ytterdörrens handtag och busade med oss att vi inte skulle få gå ut därifrån.......


Vi fick nu välja själva åt vilket håll i huset vi skulle gå och till vilken våning.
Det kändes utmärkt att göra det valet själva eftersom vi nu hade som tanke att gå till några sängar och se och känna att rätt täcken och kuddar fanns på plats.
Vi ville inte att de skulle välja vart vi skulle gå, inte för att vi inte litar på dem, men jag känner endå att man kan aldrig vara riktigt säker.
Men nu hade jag som mål att bli riktigt säker att det låg täcken och kuddar där jag valde att gå och titta.

Till vår glädje fanns det i de sängar vi gick till. Det kändes inte lika skönt att se täckena i de sängar personalen visade upp för oss.
Utan bäst kändes det när vi "plockade" upp ungdomar och frågade om de hade täcke och kudde

Här är det en kille som visar för mig vad han har i sin egna säng.
Jag kan berätta att det ligger ett täcke och en kudde från JYSK även här =)
Pojken kommer från sin biologiska syskonskara på 10 barn, den här grabben är yngst av syskonen, alla barnen har bott eller bor på barnhemmet i Viesvile.

Utanför fönstret ser vi ut och kan se lekparken med gungor mm. Vi känner alla i familjen att vi inte vill åka här i från ännu.
Tiden var för kort, och vi hade viljat gå runt filmat och fotat mycket, mycket mer.
Men viktigast av allt gått runt och pratat mer med de äldre barnen/ungdomarna.
 Samlat ännu mer material och lagt ut på bloggen.
Jag har mycket mer kvar att lägga ut, allt är inte utlagt ännu på långa vägar och det kommer att nå Er läsare så småningom.



Här fyller de med vatten på sommaren och så blir det en liten pool till de mindre barnen.
I nära anslutning till barnhemmet finns ett vattendrag, där kan de större barnen gå och bada på sommaren.

Jag sätter in några fina foton här under som får avsluta detta besök på Viesvile barnhem för denna gång.
Resan fortsätter nu mot Riga Lettland och båten hem, under vägen upp ska vi förhoppningsvis möta upp underbara kära vänner till oss, Natalija med familj.




Denna rara pojk är "Gabi's" halv bror, (de har inte samma pappa ). Vi får berättat för oss, att barnens mamma vill inte ha sina barn. När graviditeten är över lämnar hon in dem på Viesvile.
Pojkens pappa ville tydligen ha hand om sin son, men jag fick inte svar på varför han inte fick bo hos honom.
Det vi hört, är att utredningarna är mycket grundligt genomförda, och tyvärr har väldigt många föräldrar stora alkoholproblem och fråntas då vårdnaden om barnen.

Många barn får pga mammornas alkoholintag under graviditeten hjärnskador.




 



FORTSÄTTNING FÖLJER....

Ett latinskt ordspråk för avsluta dagen:
Det är inte den som har lite, utan den som önskar mer, som är fattig.